Passa dig för opassande pass! Del III: Kalla in JK!
Jag känner stor lättnad att äntligen få avsluta min berättelse om passet som stals, lämnades tillbaka, misstänktes vara förfalskat, fick en ambassad att rycka ut på övertid och slutligen en poliskvinna i Solna att undra om jag var riktigt klok i huvudet.
Här är tredje delen av Passa dig för opassande pass.
Här är tredje delen av Passa dig för opassande pass.
Som ni minns - eller kanske inte - så har jag tidigare haft en kort resumé för den eller de läsare som inte orkat läsa någon de första delarna av Passa dig ...osv. Jag hade tänkt så även denna gång men insåg att det är lättare att hänvisa bakåt i bloggen så kan den som vill läsa in bakgrunden.
Därför, direkt över till senaste nytt, det vill säga del III med rubriken:
Kalla in justitiekanslern!
Jag hade utan vidare passproblem kommit hem från min resa till Kroatien och bokat tid hos polismyndigheten i Solna för att få ett nytt pass i stället för det 24-timmarspass ambassaden i Kiev gett mig (eller gett... det kostade 160 €) och som jag senare kunde ersätta med mitt tidigare stulna pass. Hur detta gick till är komplicerat att förklara men fortsätt läsa så klarnar bilden. Kanske.
Framför passtjänstekvinnans glasvägg i Solnas polishus finns en pall där jag sitter för fotografering. Pallen är hög och obekväm. Jag grimaserar lätt i försöken att sitta rätt. Ett nytt foto krävs för att jag ska få ett nytt pass. Bilden blir sådär. Men jag nöjer mig och kvinnan bakom glasväggen försvinner med både fotografi och handlingar till polishusets bakre regionerna för att ordna passet.
Det tar tid. Ganska lång tid men jag förstår att det inte bara är att acceptera mitt fotografi. Till och med jag själv hade svårt att göra det. Så kommer hon tillbaka, ber mig skriva under handlingar som säger att jag är jag, 181 cm lång, har blå ögon (efter min far för övrigt) och är född.
Det är först nu som hon börjar se på mig med en alldeles särskild blick.
– Hur många pass har du, frågar hon.
– Än så länge inget, säger jag. Mitt senaste pass var 24-timmarspasset från Ukraina. Det näst senaste har jag i handen men det passet stals i Italien och larm har för länge sedan gått till samtliga länder inom Europeiska Unionen. Det berättade den polska passpolisen för mig på tåget till Ukraina.
Så det är därför jag nu är hos Solnapolisen för att få ett nytt pass.
Så det är därför jag nu är hos Solnapolisen för att få ett nytt pass.
– Nytt pass, säger kvinnan. Varför det? Ditt nuvarande pass är inte alls rapporterat stulet. På min datorskärm står att det fortfarande gäller. Överallt i hela EU och resten av världen. För övrigt kan du inte ha det i handen om det är stulet, eller hur?
– Nej, så är det inte alls, hävdar jag. Det är, eller var, stulet. Det larmade jag polisen om i Rom.
– Men du har det ju i handen?
– Ja, nu ja, säger jag.
Men sådant är inte lätt att reda ut. Det lyckades jag inte heller att göra. Ett stulet pass är ett stulet pass även om jag har det i handen. Men det gäller förstås inte ostulna pass. Förstått?
Men sådant är inte lätt att reda ut. Det lyckades jag inte heller att göra. Ett stulet pass är ett stulet pass även om jag har det i handen. Men det gäller förstås inte ostulna pass. Förstått?
Åter försvinner kvinnan in i de bakgre regionerna, alltså polishusets. Jag väntar och känner mig illa till mods. Vilket straff kan innehav av stulet pass ge? Även om det är ens eget pass.
Hon kommer tillbaka och viftar lätt med det nya, fina pass som hon tillverkade för en stund sedan. Hon vill köpslå.
– Om du får det här passet så måste du ge mig passet som du håller i handen. Vill du behålla det så måste jag makulera det, säger hon.
– Men ni kan väl inte makulera ett pass som inte finns när det är stulet? Eller inte?
Kön bakom mig är lång och det är varmt i lokalen. Ett litet barn gråter och någon talar högt i mobiltelefon. Jag är svettig.
– Får jag passet, säger tjänstekvinnan som nu antagit utseendet av kvinnlig polis.
– Får jag det nya då, frågar jag.
Hon nickar och vi tycks överens. Hon tar mitt pass, klipper hörnen på det, hålslår det med en smäll mot bordsskivan och lämnar tillbaka det.
– Får jag mitt nya pass nu då, säger jag och pekar på den vinröda dyrgrip som hon håller handen.
– Jo, säger jag, så var det en sak till. Staten krävde mig på 160€ eller 1 600 kronor på ambassaden i Kiev för 24-timmarspasset. Jag skulle vilja ha tillbaka dom pengarna.
– Då får du vända dig till justitiekanslern som har hand om klagomålen, säger poliskvinnan.
Jag ser att hon är sur på mig men JK? Det är ändå att ta i. Men poliskvinnan vill inte längre ha med mig att göra. Jag, en medborgare som oförskyllt hamnat i klorna på Byråkratin. Därför tar jag till mitt sista vapen:
– Då får du skriva en rapport om passaffären. Den ska jag bifoga JK-anmälan, säger jag elakt.
Där satt den! Här kunde serien Passa dig för opassande pass sluta. Och det gör den. Jag orkar inte ta upp ärendet med JK och förresten, om fyra år går mitt pass ut och då kan jag behöva hjälp igen med nytt pass hos Solnapolisen.
