pinprick.blogg.se

När jag för ett par år sedan befann mig i Rom blev jag för första gången i mitt liv rånad. Det var ett simpelt rån. Men det skulle få oanade konsekvenser.
Här är första delen av Passa dig för opassande pass!

Det är en tidig försommardag, en söndag i maj. Jag går över #Petersplatsen framför #Peterskyrkan i Rom. Och jag har bråttom.
Jag har just lämnat hotellet där jag tillbringat den senaste veckan och ska nu vidare till nästa hotell inför hemresan i morgon. Under 14 dagar har jag fotograferat och intervjuat för en kommande bok, knallat runt i kyrkogården under #Peterskyrkan, blivit insläppt i stängda ruinhus i #Pompeji och lyssnat till påvens predikan. Bytet av hotell har två skäl: 1)Jag vill vara närmare flygplatsen eftersom mitt plan ska lyfta vid 9-tiden på måndagsmorgonen, 2)Mitt rum på "gamla" hotellet är inte längre ledigt.

Vem har inte hört talas om #ficktjuvarna i Rom och Neapel? Alla vet dessutom att enklaste knepet att lura en turist är fågelskittricket. Jag har hört talas om det. Flera gånger. Så här går det till: 
En välklädd herre kommer fram och förklarar artigt att du fått fågelskit … ja, han säger förstås inte skit utan "en fågel har smutsat ner er tröja". På italienska. Han kanske till och med ger dig en pappersservett så du kan ta av dig ryggsäcken, torka bort ski… smutsen och vandra vidare. Du tackar artigt, tar av ryggsäcken, börjar torka och … vips är ryggsäcken borta!

Eftersom jag, som jag redan påpekat, ska resa hem nästa morgon och ska byta hotell, är resväskan och fotoryggsäcken vid detta tillfälle fullproppade. I ryggan ligger kamerautrustning för över hundratusen plus iPad, pass och pengar.

– Ni har fått smuts på ryggsäcken. Och på baksidan av benet. Varsågod, här är en pappersnäsduk att torka med.
Rösten tillhör en typisk slipsnisse på väg till kontoret i morgonrusningen i den underjordiska gången till t-banetåget. Jag är en lallig turist. Jag får en déjà-vu-känsla, en förnimmelse av att jag upplevt detta tidigare. Eller att jag åtminstone hört talas om just en sådan händelse.

Korkskalle, tänker du. Du hade ju läst att så gör tjuvarna i Rom!! 

Jag tar snällt av ryggsäcken, trycker den hårt mot ena benet och torkar ski... smutsen från det andra. Dramat är över på två sekunder. Ett … å … två… och simsalabim är ryggsäcken och #ficktjuven borta.
Polisen i Rom, och kanske framför allt t-banepolisen, är av ett luttrat slag. Typ rycka på axlarna, himla med ögonen och säga något obegripligt på italienska som möjligen kan innehålla ord som idiot, turist och skyll dig själv.
Ändå så vänliga. Min polis på min t-banestation ger mig en blankett och jag redogör för vad som hänt och vad jag förlorat. Inklusive passet.

Nu återstår bara att ta sig till hotellet (som tack och lov är förhandsbetalt), ringa ambassaden om pass och förbanna samtliga italienare som använder tunnelbana. När jag som bäst utgjuter mig om den tragiska händelsen för hotellets portier ringer hans telefon. Det är till mig! 
En man har hittat min ryggsäck i ett buskage nära påvens högborg. I ryggsäcken finns bara ett litet tomt grönt fodral och en minneslapp med bland annat hotellets namn och telefonnummer.

En timme senare har mannen på sin motorcykel kryssat sig fram genom Roms helgtrafik för att ge mig den nedskitade och skändligen tömda ryggan. Jag tackar och han vägrar ta emot några pengar vilket är bra eftersom jag inte har några. Bara mitt plastkort från Nordea som inte är särskilt gångbart som kontantmedel.

Ambassaden då? Det är ju söndag och ambassaden öppnas igen klockan 9 nästa morgon, ungefär samtidigt som min flygkapten kommer att få klartecken att dra på full gas på startplattan. Sista chansen är att vädja till Norwegian om att få åka hem på det SIS-märkta körkort som jag bar i bakfickan under rånet och alltså har kvar. Jag ringer Norweigan.
-Det går bra, säger Norweigan. Kom bara i tid så får du boardingcard och kan komma hem.

Det låter tryggt och mannen talar dessutom norska vilket ytterligare förstärker den gryende glädje jag upplever. En glad norrman går inte av för hackor, eller hur?
Därför står jag tolv timmar senare i kön av ombordstigande. Artigt lämnar jag fram boardingcard och körkort till en sträng dam. Hon vänder och vrider på körkortet.

– Passet, säger hon.
– Körkortet, svarar jag.
– Det går inte. Du kan inte resa på körkoret, var är passet?
Jag förklarar på nytt vad som hänt och hon ser misstroget på mig.
– Hur kom du in i Italien? Har du rest på det här?

Hon viftar med körkortet och flera medresenärer kan se det förskräckliga porträtt som ska föreställa mig och som "pryder" körkortet.
– Ja, ljuger jag.
På nytt vänder och vrider hon på körkortet, rycker sedan på axlarna och ger tillbaka det till mig.
– Nå, då så, säger hon och viftar åt mig att snabbt gå ombord.

Här kunde historien slutat. Men den har knappt börjat! Eftersom jag ett par veckor senare ska resa till Kroatien kontaktar jag polisen i Solna – där jag alltså bor – och ber att snabbt få ett nytt pass.
– Det går inte. Vi har gjort om kösystemet och nu är det sommar och du får vänta ungefär tre månader på ett pass, säger polismannen i min mobiltelefon.
Enda möjligheten är att få ett nödpass på Arlanda mot det facila priset av 1 600 kronor.

Jag trycker bort samtalet, stoppar ned mobiltelefonen i fickan och tummar sorgset på det tomma gröna fodralet som ligger i min nedskitade fotoryggsäck.

Det är då det händer. Något som förmodligen aldrig, aldrig tidigare har hänt. Om detta ska jag berätta i nästa avsnitt av den spännande serien Passa dig för opassande pass!