pinprick.blogg.se

Resumé:

Vi är tillbaka och här följer andra delen i den spännande och fascinerande serien Passa dig för opassande pass!
För er som har dåligt minne eller är för bekväma för att läsa förra avsnittet följer här en kort sammanfattning:

Under ett besök i Rom rånas jag på min rygga där jag förvarar passet och min kamerautrustning värd drygt 100 000 kronor. Rånaren slänger ryggan i ett buskage där en förbipasserande upptäcker den. Det enda som finns kvar i ryggan är ett grönt litet fodral. 

Nu så, nu börjar vi …
Avsnitt II med kapitelrubriken: 
Den som söker skall finna

Det är när jag återvänt till Sverige som avsnitt II börjar. Jag har just ringt polisen för att beställa nytt pass och fått veta att det är upp till tre månaders väntetid. Så länge kan jag inte vänta eftersom jag ska åka på tenniskurs till Kroatien bara några veckor senare.

Jag trycker bort samtalet och suckar resignerat. Tre månader – då har min tenniskurs i Kroatien slutat för ganska exakt 2,5 månader sedan.
Jag lägger ifrån mig mobiltelefonen och tummar på det gröna fodralet som legat i ryggan. Ett med blixtlås försett fack för mynt har aldrig tidigare väckt mitt intresse eftersom mynt inte är det mest gångbara betalningsmedlet. Men den här gången blir jag fundersam. Varför är blixtlåset igendraget? När gjorde jag egentligen det?

Kanske var det då jag besökte Italien på 1990-talet och konstaterade att den italienska liran saknade allt värde över fem öre. Myntfacket i fodralet skulle aldrig mer komma till användning. Men stängde jag verkligen myntfacket? Jag har inget minne av det, ingen känsla av att jag zippat igen dragkedjan så tajt att det inte kan trilla ut en endaste ettöring.

Facket är alltså stängt. Inte den minsta millimeter av öppenhet finns i någondera änden av dragkedjan. Med andra ord – vem har dragit igen kedjan och varför? Är jag tjatig?
Jag fattar med höger hands tumme och långfinger kring dragkedjans dragdutt och öppnar facket sakta, sakta. Det är något där. Något hårt och lilafärgat, eller kanske mörkrött. Där ligger ett pass.

”Det är inte sant”. Har den känslige tjuven verkligen tagit all kamerautrustning och alla pengar men sumpat passet - värt en liten förmögenhet på svarta marknaden? Det log emot mig och sade att ”kom och ta mig, jag är din”.

Här kunde historien slutat men nehe då. Återigen grinade ödet mig i ansiktet, försåtligt och med största möjliga smussel som gjorde att jag inte i tid insåg vad som höll på att hända.
Jag kom i väg på tenniskursen i Kroatien, det är sant. Något halvår senare besökte jag Spanien. Inga problem. Och till hösten var det dags för en ny resa – denna gång till Ukraina. På agendan stod en tågresa genom Polen från Gdansk i norr till Krakow. Sedan tåg från Krakow till Lviv i Ukraina. En färd genom Ukraina ner till Kiev. Därifrån med guide och hyrbil till Tjernobyl. Slutligen tåg tillbaka genom Ukraina till Polen och färja från Gdansk till Nynäshamn.

Det var en garanterat intressant och spännande resa där vi skulle stifta bekantskap med många minnesmärken från andra världskriget och dessutom möta det nya Ukraina, frigjort från Ryssland och återigen ockuperat av Ryssland. I alla fall delar av landet. Och så avslutningen i Tjernobyl där Bo Levin och jag började vår jakt på sanningen bakom kärnkraftsdebatten 2012. Nu skulle vi få återse kärnkraftverket och människorna som trotsar strålningsrisken och på nytt har bosatt sig i området.

Allt fokus på resan, nada på passet.
Allt går väl tills vi når gränsövergången mellan Polen och Ukraina. Sista stationen på polska sidan är avklarad, tåget varvar upp och vi varvar ner, bekvämt tillbakalutade i vår tågvagn. Polska passkontrollanter översvämmar tåget och granska samtliga pass. Även mitt. Passet dras genom en skanner och kontrollanten ser under tystnad på resultatet. Hon kör passet en gång till genom skannern.

– Har du tappat passet någon gång, frågar hon.
Jag skakar på huvudet. En passagerare petar lätt på kontrollanten.
– Toaletten är låst. Jag behöver komma in där.
– Vi låser upp samtliga toaletter så snart passkontrollen är klar.
Kontrollanten håller fram passet för mig och upprepar sin fråga.
– Är du säker på att du inte blivit av med passet någon gång? För sådär två år sedan?

Jag är säker. Jag fick ju tillbaka passet efter fadäsen i Rom så det kan knappast vara detta kontrollanten syftar på. Men det är det. För sanningen är att passet aldrig återfanns. Inte officiellt i alla fall. När jag hittade passet i det gröna fodralet blev jag så i gasen att jag inte tänkte på att anmäla fyndet till polisen.

–Ditt pass är rapporterat stulet. I hela EU. Vi har samma datasystem i alla EU-länder och här står att det är stulet för två år sedan.
Det säger kontrollanten och den här gången har hon en stålblå blick som skär in i mitt ömtåliga samvete.
– Vart är du på väg, frågar hon och vässar blicken ytterligare.
En av mina mer illojala reskamrater i stolen bakom reser sig långsamt och väser:
– To jail!
Orden känns som en hästspark i nacken. Kontrollanten tappar fattningen.
– Till Kiev och sedan tillbaka till Sverige, rättar jag.
Kontrollanten suckar och lyfter mobiltelefonen. Den kissnödige passageraren ser hatiskt på mig.
Jag vet i det här ögonblicket inte vad kontrollanten säger eftersom hon talar polska. Men det bör vara något i den här stilen:

– Hallå chefen. Jag har en galen svensk här som rånades på sitt pass i Rom för två år sedan. Nu har han fått tillbaka det. Nä, han GLÖMDE rapportera det till polisen. Va? Ja, jag säger ju det. Helt galen. Hur det gick till? Ingen aning. Verkar inte som han vet det själv. Nä, vi slipper honom. Han ska till Ukraina – rakt in i lejongapet. He, he.

Hon knäpper bort samtalet och räcker passet till mig.
– Lycka till i Ukraina. Hälsa passpolisen, säger hon och klickar på det elektroniska lås som öppnar samtliga toalettdörrar i det 200 vagnar långa tåget. Den kissnödige ger mig fingret och rusar i väg till toaletten där kön nu vuxit rejält och folk puffas och knuffas.
Redan nästa dag ringer jag ambassaden i Kiev, berättar min sorgliga historia och förvarnar om att jag inom 24 timmar kommer till stan och behöver ett nödpass.
– Inga problem. Det fixar vi medan du väntar, säger den vänlige tjänstemannen.

Det blir hans kvinnliga kollega som tar emot. Efter fotografering och id-kontroll håller hon fram ett vattenstämplat A4:a.
– Det kostar 160, säger hon men har sedan den goda smaken att höja axlarna i en uppgiven och medkännande gest.
Jag missförstår henne och säger att 160 kronor kan det vara värt när jag uppfört mig så illa. Hon ser ännu mer uppgiven ut och ritar en rund ring i luften med sitt pekfinger.
– En nolla till. 160 euro blir 1 600 kronor. Ungefär, säger hon.
Hon skickar mig till bankomaten på hörnet men den vägrar ge mig så mycket pengar och en banktjänsteman lotsar in mig genom en dörr till det allra heligaste, ett Riktigt Bankkontor. Där finns det minsann euro så det räcker. 160 euro är småpotatis och det är nätt och jämt så jag behöver visa mitt körkort för att få ut pengarna. Jag behöver inte ens berätta vad jag ska använda pengarna till!!

Färden hem till Sverige sker lugnt och sansat. Mitt resesällskap har ögonen på mig då jag lämnar fram nödpasset till den stränge passkontrollanten på gränsen mellan Ukraina och Polen men gratulerar mig sedan till att ha genomfört åtminstone den sista delen av resan utan direkta missöden.
Återigen – här skulle den spännande berättelsen kunna avslutas. Tycker man. Men icke så. Låt mig få återkomma med ytterligare ett spännande och synnerligen lärorikt kapitel i serien Passa dig för opassande pass.